Dag 1 -2
Jag hade alltid varit rädd för att flyga men denna gången kändes det riktigt bra. Vi var på väg till Stanstead i London för att sedan byta flyg till Santiago de Compostela. Det var många tankar som snurrade runt jag i huvudet och jag var nog mest tyst i mina egna tankar. Väl framme i Santiago checkade vi in på ett härbärge strax utanför stadskärnan. Vi låg i ett åttabäddsrum där både män och kvinnor kunde köpa en säng för natten. Väldigt spartanskt men det hör ju till vandringen. Det finns till och med härbärgen där toalett och duschrum är för både män och kvinnor.
Under natten blev jag sjuk, matförgiftning, av laxen som vi hade ätit på kvällen innan och de bakterierna som jag hade intagit blev jag inte helt av med förrän tre dagar innan jag skulle fara hem igen. I Spanien vet inte alla riktigt vad glutenintolerans är och det är svårt att hitta glutenfri mat vilket inte gjorde saken bättre.
Det var först den sista veckan då jag låg på hotell och vilade upp mig som jag fick glutenfri frukost och det kändes verkligen lyxigt. Det mest självklara ting som ett stort härligt badlakan var lyxigt efter den 24 mil långa vandringen.

davdav
Dag 4
Ungefär halv nio på morgonen startade vandringen och vi gick i samlad trupp ut ur Sierra mot Portomarin, 2,8 mil. Det dröjde inte länge innan gruppen hade delat upp sig. Vissa föredrog att pinna på i förväg och andra ville gå saktare och ingjuta den vackra naturen och ha nöjet att stanna till oftare. Solen sken och alla var på topp. Det var mycket uppför till en början, men sedan planade det ut sig på höjden för ett tag. Allting kändes lätt och behagligt och jag kunde se långt bortom bergen från alla håll. Det grönskade av gröna blad och blommor av alla de slag. Träden var enorma och man kunde känna historien från många många år tillbaka på vissa ställen. Vägen var också väl utmärkt med gula pilar och hela tiden återkommande Camino-stenar som visade hur långt det var kvar till mål. Runt om hela vandringsleden låg det caféer och matställen där vi kunde stanna till och ta en paus och köpa kaffe, dricka eller mat.

Vi kom fram till första stoppet efter några km och där möttes hela gruppen upp igen. På vandringsleden skapades en stark sammanhållning på många sätt. Inte bara kring vår grupp utan också med alla andra pilgrimmer från hela världen. Jag kom i kontakt med många olika nationaliteter under vandringen.

Jag gick sist denna första vandringsdag tillsammans med tre andra mycket trevliga kvinnor. När eftermiddagen kom och klockan hade hunnit bli halv fyra stannade vi till vid ett matställe för att vila och äta under ett parasoll långt från solen. Vi var alla trötta, svettiga och hade lite ont i fötterna, men humöret var ändå på topp. Vi satt och dividerade om hur långt vi hade kvar. Ingen av oss hade tittat på kartan på hela dagen, men vi var övertygade om att vi inte skulle ha långt kvar. Jag tog upp kartan och tittade efter var vi befann oss. Till min stora förvåning insåg jag att vi bara hade gått halva vägen på fem timmar och att vi hade halva kvar. Alla skrek ut av förvåning och trötthet när de insåg att de kanske hade fem timmar till framför sig innan vi skulle komma fram. Ett ögonblick jag kommer att minnas länge länge…

hdr
Vi gick till sist vidare genom det spanska landskapet. Vi gick igenom skogar på stigar bland lummig växtlighet, genom bondgårdar där lukten från koskit trängde in i näsan, på vanliga vägar där bilarna susade förbi. Då och då stannade vi till vid en turistshop eller för att ta en kaffe. Mot slutet var jag så trött att jag enbart hade målet i sikte. Så när jag till sist gick över den stora bron in mot Portomarin värkte det under fötterna och varje steg kändes som tio. Vi hade förbokat alla härbärgen i förväg för båda vandringarna, så vi kände ingen stress med övernattning. Jag hittade härbärget med en gång och stapplade in omkring 20.30, tolv timmar efter start.

Det allra första alla gjorde när de kom fram till härbärget på kvällen var att få av sig alla svettiga kläder och duscha. Det var så underbart skönt att få komma i nya fräscha kläder, eller pyjamas som i mitt fall denna kväll. Jag somnade trots min trötthet inte förrän sent och sov kanske fyra timmar innan det var dags att gå upp inför nästa vandringsdag.

Dagarna som gick fram till mål fortsatte på liknande sätt, vissa dagar hade jag energi att gå fort och komma fram på eftermiddagen och ibland var jag tröttare och kom fram sent på kvällen. En av dagarna kändes det som om vi bara gick uppför hela dagen och ibland var det tungt att stå nedanför en backe i väldigt skarp lutning som vi inte kunde se slutet på och veta att det inte fanns någon annan väg. Vi var uppe i 720 meters höjd som högst. Det var väldigt vackert högt uppe i bergen och ibland kändes det helt overkligt att vandra där.

Jag gjorde även en inre resa där jag funderade mycket på mitt liv och hur jag vill leva resterande av mitt liv. Vad som egentligen är viktigt för mig. Jag gjorde mig av med många gamla tårar som jag inte längre behövde och jag gjorde planer inför framtiden. Jag funderade mycket på bekräftelser och människans behov av att hela tiden bli bekräftade. Bekräftelsen är både människans förbannelse och människans drivkraft på en och samma gång. Bekräftelsen driver oss framåt till nya vyer, nya upplevelser och utveckling, men det kan också leda till vårt fördärv när behovet blir för stort och vi inte inser detta. Det finns till och med människor som utför fruktansvärda humanitära brott för att de söker bekräftelse genom Gud. De vill på något sätt vara guds högra hand.

Vi har alla ett behov av bekräftelse, det ligger i vår natur. Vi uttrycker den på olika sätt, ibland är vi utåtagerande och ibland är vi inåtagerande. Så även om det tycks som om man inte gillar uppmärksamhet så finns det en stor inre längtan om att kunna ta emot bekräftelsen. Det finns dock ingen annan än vi själva som kan skapa det vi söker efter. Det spelar ingen roll hur mycket bekräftelser vi får från andra om vi inte är tillfreds med oss själva. Det är som en ändlös tunna av energi som bara rinner rätt igenom och vi få aldrig nog.

dav
Jag insåg att det finns saker jag vill förändra i mitt liv och det finns drömmar som jag vill förverkliga. Mina tankar idag skapar mitt liv i morgon…

Jag har haft tre fantastiska veckor och jag har träffat många fina människor och vem vet kanske också nya vänner. Jag vet inte nu om jag kommer att vandra i Spanien nästa år, men jag kommer att bege mig ut i världen någonstans. Många har hört av sig till mig om att få en möjlighet att komma med nästa år. Det beror mycket på intresset. Jag har många tankar och funderingar kring det så håll ögon och öron öppna och skriv gärna en rad till mig om du funderar över något eller om du vill eller har tankar på att komma med nästa år.

dav

// Maria Lindbom
www.marialindbom.se

Annonser